|
Handen på hjärtat – vad innebär försiktighetsprincipen?
Debattartikel publicerad i Miljöaktuellt 2003:5
Det osynliga nätet av elektromagnetiska fält tätnar. Antalet elöverkänsliga är nu lika stort som antalet hörselskadade, och siffran stiger. Samtidigt pågår för fullt satsningen på ”tredje generationens” mobiler och uppförandet av master med upp till någon mils mellanrum, i ett heltäckande rutnät över hela landet.
Motståndet mot utbyggnaden är stort och skeptikerna hänvisar till försiktighetsprincipen; en utbyggnad måste vänta till vi vet mer om strålningens påverkan på djur och människor.
Mobilföretagen å sin sida hävdar att ”försiktighetsprincipen är tillämplig endast om det finns en möjlig risk, även om denna inte är fullt påvisbar”. SSIs bedömning att det ”idag saknas vetenskapligt stöd för hälsorisker med mobiltelefoni” väljer branschen att tolka som att ”en möjlig risk” är utesluten. Den klassiska logiska kullerbyttan är ett faktum. Påståendet att det saknas bevis för skadlighet tolkas felaktigt som att mobilstrålning skulle vara bevisat oskadlig.
SSI grundar sina slutsatser på forskningsrapporter som inte lyckats påvisa några hälsoeffekter. Men den som läser noga konstaterar att samma forskare genomgående påpekar att långsiktiga effekter inte kan uteslutas.
Forskarna är nämligen väl medvetna om att forskningen i verklighetens laboratorium ligger decennier efter. Om mobilföretagen får som de vill så är inom kort hela den svenska befolkningen försökspersoner i ett gigantiskt medicinskt experiment som kan utvärderas först om 50-100 år. Det är först då vi vet något om effekterna av livslång helkroppsexponering av elektrosmog.
Hur ska försiktighetsprincipen förstås? Kravet på ”möjlig risk” låter ju fullt rimligt. Man kan naturligtvis inte avstå från allt som är nytt. Men frågan är hur starka indicier som krävs. Hur bevisar man att en möjlig risk finns utan att behöva bevisa att risken finns?
Den politiska argumentationen om ”vetenskapliga bevis” grundar sig ofta på en ytlig förståelse av hur vetenskapande går till. Vilka forskningsresultat man får beror ju i hög grad på vilka modeller och frågor man utgår ifrån. Istället för att räkna antalet forskningsrapporter som säger bu respektive bä, så behöver man alltså titta på vilka modeller och frågor som har styrt forskning som kommer till olika slutsatser.
I den positivistiska kunskapstraditionen är begreppsparet orsak-verkan centralt, och biljardkulor som sätter varandra i rullning är sinnebilden för ett glasklart orsakssamband. Eftersom verkligheten är mer komplicerad än ett biljardspel tar man statistiken till hjälp. Signifikansnivåer blir mått på hur starkt orsakssambandet är och resultaten tolkas utifrån konventioner om vad som ska anses som säkerställt. Om resultaten är motstridiga och svårtolkade så ”saknas bevis”.
Dagens gränsvärden för icke-joniserande strålning utgår från de effekter som kan bevisas utifrån en mekanistisk modell om orsak och verkan. Det gäller dels den termiska påverkan och dels förmågan hos magnetfält med låg frekvens att inducera elektriska strömmar i kroppens inre. Båda dessa former av påverkan är beroende av strålningens intensitet. Det vill säga att de förhåller sig så som vi föreställer oss att saker fungerar, en bit bort från källan är påverkan försumbar.
Inom hermeneutisk kunskapstradition strävar man istället efter att förstå helheter. Istället för att ensidigt leta efter ”lodräta” orsakssamband söker man förstå helheter ”horisontellt”. Här är det förståelsen för det friska systemets sätt att fungera som ligger till grund för riskbedömningar.
Med denna blick framträder levande organismer som mirakel av finstämt elektromagnetiskt informationsutbyte där frekvensspecifika elektriska aktiviteter styr kroppens alla livsviktiga biokemiska processer.
Det är frekvens och koherens – inte intensitet – som avgör mobilstrålningens möjlighet att störa kroppens biokemiska samtal. Det är som när människor talar med varandra, mer avgörande att de talar samma språk, än med vilken volym. Eftersom mobilstrålningens frekvens faktiskt ligger inom samma område som de elektriska aktiviteter som styr bl a transporten av kalciumjoner över cellmembranen, så är det ur detta perspektiv uppenbart att ”en möjlig risk” föreligger – vid intensiteter som är betydligt lägre än de svenska gränsvärdena.
Införandet av försiktighetsprincipen har hittills skapat mer förvirring än klarhet och det återstår att se om den någonsin kommer att tillämpas i ett skarpt läge. I det sämsta scenariot återstår av den vackra försiktighetsprincipen endast en diskussion om signifikansnivåer inom ramen för en föråldrad mekanistisk världsbild.
I det bästa scenariot deltar allt fler människor i samtalet om vad vi vet och hur vi vet det vi vet. Ett samtal som inte längre kan överlåtas åt ett fåtal kunskapsteoretiker utan som vi alla måste förhålla oss ansvarigt till, medborgare, tjänstemän och politiker. Först då finns en efterfrågan på forskning med holistisk ansats. Först då behövs forskare i egenskap av skolade kunskapssökare och inte som politikens auktoritetsikoner. ”Handen på hjärtat” kan vara ett minst lika bra sätt att nå kunskap som forskning för miljarder kronor. Åtminstone ett nödvändigt komplement. Är det inte detta som är försiktighetsprincipens budskap?
|