Hållbar utveckling - vad är det?
Ända sedan FNs ”Brundtlandrapport” kom ut 1987
har begreppen uthållig eller hållbar utveckling använts för att
beteckna ett alternativ och en lösning till de stora problem som mänskligheten
brottas med: miljöproblem, fattigdom, befolkningstillväxt, växande
klyftor, förtryck och ojämlikhet av olika slag. På världstoppmötet i
Rio de Janeiro 1992 skrev världens ledare under ett dokument som kallas
Agenda 21 (dagordning för det tjugoförsta århundradet). Med denna som
utgångspunkt har ideella organisationer, kommuner, företag och
myndigheter över hela världen arbetat i över tio år med att bana vägen
för en hållbar utveckling. Ännu är bara de första stegen tagna.
Styrkan i begreppet är att många har kunnat samlas
kring det. Men ganska snart har vi också upptäckt att det finns vitt
skilda tolkningar av hur en hållbar utveckling ser ut, hur vi kommer dit
och vilka frågor som är viktigast.
Den officiella svenska uppfattningen har varit att
den centrala utmaningen för Sverige är att uppnå ekologisk hållbarhet.
De sociala och ekonomiska utmaningarna som finns med i Agenda 21 (bl a ,
demokrati, jämställdhet, fördelningsfrågor, barnperspektiv och
minoritetsbefolkningars rättigheter) har den svenska regeringen ansett
inte gäller Sverige utan främst andra länder. Detta har gjort att
Agenda 21 i Sverige felaktigt har uppfattats som en ”miljöagenda”.
Hos människor som arbetar praktiskt med att försöka förverkliga
Agenda 21 har perspektiven däremot vidgats för varje år som gått.
För mig innebär ordet hållbar utveckling framför
allt en påminnelse om att allt hänger samman. Det är just sambanden
mellan exempelvis miljö – ekonomi – livskvalitet – demokrati som gör
det så spännande att arbeta med hållbar utveckling. När vi förstår
de bakomliggande mönstren kan vi också hitta de lösningar som löser många
problem samtidigt!
Hållbar utveckling är också en attityd. När vi lär
oss mer om globala överlevnadsproblem, orättvisor och systematiska brott
mot mänskliga rättigheter är det lätt att tappa andan. Våra psyken
har olika sätt att hantera obehaglig information på. En del blundar och
pratar bort problemen, andra blir arga, andra cyniska, andra uppgivna.
Begreppet hållbar utveckling är en inbjudan till oss alla att ”andas
in” verkligheten sådan den faktiskt är och i våra hjärtan omvandla
det som smärtar, framstår som skrämmande eller upprörande i
konstruktiv handling. Var och en på sitt eget sätt.
Allt hänger samman, men hur?
För mig är nedanstående bild ett sätt att skapa överblick.
Individ
|
|
System
|
Den existentiella människan
|
|
"Existensen"
|
Den sociala människan
|

|
Sociala system
|
Den biologiska människan |
 |
Biologiska system |
Vi börjar längst ner.
Människor
är biologiska varelser. Som sådana är vi i varje ögonblick beroende av
det omgivande ekosystemet. Vi behöver luft, vatten, näring och är
beroende av omgivande temperatur, luftfuktighet, ljus och mörker.
Ekosystemen erbjuder oss dagligen, och helt gratis, oersättliga tjänster:
mikroorganismerna omvandlar våra restprodukter till byggstenar för nytt
liv, finstämda processer reglerar klimatet och det ständigt cirkulerande
vattnet renas för att åter bli drickbart. Växternas gröna blad har en
central roll; den unika förmågan att omvandla det ständigt flödande
solljuset till för oss tillgängliga kolhydrater samtidigt som de
omvandlar den för oss värdelösa koldioxiden till livsviktigt syre. Förutsättningen
för att detta fantastiska samspel ska kunna fortsätta är att vi människor
förstår och respekterar naturens villkor som ram för våra aktiviteter.
Vi är också sociala varelser. Som sådana har vi
behov av identitet, respekt, delaktighet och skapande. Vi behöver både
frihet och tillhörighet, både särart och gemenskap, både avskildhet
och närhet. Vi är både lika och olika. När vi tittar på hållbarheten
hos sociala system kan ett sätt vara att utgå från grundläggande mänskliga
behov och se hur de möts: Vilket utrymme ger vi varandra (globalt och
lokalt) att leva, att bli respekterade, att utveckla vår fulla potential,
att vara med i gemenskapen, att påverka riktningen?
Till skillnad från ekosystemen som skapat människan
så är det människan som skapat de sociala systemen. Vi har
skapat (och vi återskapar dagligen!) kulturella beteenden, social
rangordning, ekonomiska och politiska system. Därför finns nyckeln till
förändring av de sociala systemen i människor själva. Detta är en
viktig skillnad från ekosystemen vars grundläggande spelregler är icke
förhandlingsbara naturlagar.
Ibland nöjer man sig med att peka på miljö- och rättvisefrågor
och menar att detta är vad hållbar utveckling rymmer. Det är sant att såväl
Brundtlandrapporten som Agenda 21 har sin tyngdpunkt här. Men utan tvekan
är det så att när man på allvar tar in den icke-hållbara utveckling
som vi fortfarande lever i så väcks existentiella frågor. Vad är
meningen med detta? Är världen ond eller god? Vem är jag i det stora
hela? Vad spelar det för roll vad jag gör? Vilket ansvar har jag? Vad är
det ytterst som gör livet värt att leva? Min upplevelse är att så länge
de existentiella frågorna står utanför samtalet om hållbar utveckling
så står vi och stampar. Det är från den existentiella nivån som synvändor
och den långsiktiga kraften till förändring kan komma. När vi går
bortom våra oändliga önskelistor, och för den delen också våra ändlösa
”måstelistor”, när vi kan känna förundran, skönhet, mening och förbundenhet
med hela det stora mysteriet som vi är en del av och som innefattar
allt… då öppnas dörren till att handla konstruktivt och nyskapande för
en hållbar utveckling.
”När man ska lösa ett problem kan man inte tänka
likadant som man gjorde då man skapade det”, har Albert Einstein sagt.
Självklart. Ändå är detta vad vi ofta gör. Att lösa nya uppgifter på
ett gammalt sätt är ju mycket lättare än att lösa gamla uppgifter på
ett nytt sätt! För att bli framgångsrika i arbetet med hållbar
utveckling behöver vi därför fästa stor uppmärksamhet vid HUR vi gör
det vi gör. Det är detta som kallas processkunskap. I Agenda 21 förordas
”deltagande processer” där många människor involveras och skapar en
rörelse ”nerifrån och upp”. Mycket arbete har startats i den här
andan. Men att verkligen få deltagande processer att hända kräver ett
nytt sätt att tänka och göra. En nyckel är det sätt på vilket vi
inbjuder till, planerar och genomför möten.
|